Vatten: vad är vatten och varför pratar de om det i CFS | Blogg | PKSOVA

Registrera dig , få bonus för registrering, omdömen och köp samt aktuella kampanjer.

Official distributor Registry ID 846 Manufacturer registry How we verify originals

Vatten: vad är vatten och varför pratar de om det i CFS

  • Планета Регионов
  • 02 May, 2025
  • 22,665 visningar
Zenin Stanislav Valentinovich - Professor, Doctor of Biological Sciences, Candidate of Chemical and Philosophical SciencesEn märklig formulering av den vanligaste frågan. i världen vandrar dock från en bok över vattnet till en annan med samma mål - att fängsla läsaren. Det verkar för dig att du vet något om vatten, men i själva verket finns det något mystiskt och okänt i det, som du inte ens är medveten om. Denna bakgrund till denna fråga kändes utan undantag och förstärktes sedan genom att lista vattnets märkliga egenskaper som motiverade frågans form.
Här är bara några av de viktigaste egenskaperna hos vatten. Först och främst, enligt dess kemiska egenskaper vid rumstemperatur, borde det ha förblivit en gas. Det mest slående exemplet som bekräftar detta påstående är förekomsten i gasform av en besläktad förening - svavelväte, även om svavelatomen, som ersätter syre, är till och med dubbelt så tung som syreatomen. Geometriskt skiljer sig vätesulfidmolekylen från vattenmolekylen genom att vinkeln mellan S-H-bindningar är 92 grader, medan vinkeln mellan O-H-bindningar är 104,5 grader. Låt oss komma ihåg att teoretiskt sett borde en sådan vinkel enligt kvantkemin ha varit rätt. Som vi kan se avvek vattenmolekylens geometri ganska kraftigt från teorin, i motsats till vätesulfidmolekylens geometri, som nästan exakt närmade sig den beräknade. Överraskande nog var det denna skillnad som bestämde de olika tillstånden för dessa ämnen, vilket gjorde vatten till en vätska vid rumstemperatur.
Det är inte konstigt att en så konstigt erhållen vätska började ha ovanliga egenskaper. Och poängen är inte bara att dess frys- och kokpunkter borde ha varit betydligt lägre, utan att den maximala densiteten för vatten är cirka fyra grader Celsius och därför börjar den med efterföljande kylning att minska och inte öka, som alla normala vätskor med sjunkande temperatur. Det finns fortfarande ingen rimlig förklaring till detta faktum, även om flytande is hela tiden påminner oss om denna anomali.
Naturligtvis finns det andra ovanliga egenskaper, till exempel minimivärdet för värmekapacitet vid 35 grader Celsius, vilket verkligen är viktigt för levande organismer.
Allt detta visade sig vara tillräckligt för noggrann uppmärksamhet på studier av vattnets struktur, särskilt eftersom vattenmiljön i människokroppen utgör 70-80%.
4. PROBLEM OF WATER STRUCTURE.
Först och främst är det nödvändigt att förklara varför begreppet "vattenstruktur" plötsligt visade sig vara ett problem och varför det överhuvudtaget är nödvändigt att beröra detta komplexa och svårsmälta koncept. Faktum är att vattnets ovanliga egenskaper måste förklaras på något sätt, och förutom de interna omvandlingarna av vattenmolekyler, fanns det förmodligen helt enkelt inget att komma med som en orsak till manifestationen av dessa egenskaper.
De akademiska vetenskapliga kretsarnas försiktighet mot ordet "struktur" i förhållande till vatten förklarades på två sätt. För det första har den enda faktorn för den interna omvandlingen av vattenmolekyler - vätebindningen - en extremt kort livslängd: cirka tio till minus tolfte eller fjortonde av en sekund. Vilken struktur det finns! Innan den hinner uppstå måste den redan sönderfalla. För det andra, från närvaron av vattnets struktur till det "ökända" "minnet av vatten" är ett steg. Och detta koncept är förknippat med ett helt epos av inte särskilt vetenskapliga åsikter. Många anhängare av konservativa vetenskapliga kretsar kom till denna slutsats. Faktum är att fransmannen Jacques Benvenisto redan 1988 proklamerade fenomenet vattenminne baserat på en analys av hans homeopatiska forskning [6], naturligtvis utan att nämna något om några molekylära idéer om vattnets struktur. Detta orsakade en storm av protester mot att tillskriva de högorganiserade djurens egenskaper till vanliga ämnen. De försökte till och med två gånger "tilldela" honom det clowniska Nobelpriset för ett sådant "löjligt" förslag. När författaren till dessa rader under sitt besök i Ryssland, två år före sin död, efter sitt tal vid hälsoministeriets federala centrum kunde fråga i detalj sin åsikt om att dechiffrera mekanismen för vattenminne, svarade han självsäkert att detta borde göras av fysikaliska kemister och biofysiker. J. Benvenisto kände till riktningen för vår fysikaliska och kemiska forskning om vatten och tillade omedelbart: "Så du måste komma till förklaringen av mekanismen för vattenminne." Således visade han å ena sidan att minnet av vatten borde diskuteras på en mycket mer subtil nivå än biomakromolekyler, och å andra sidan bekräftade han också sin ståndpunkt i denna fråga - på nivån för sin forskning skapades en tydlig övertygelse om förekomsten av fenomenet "vattenminne". Enligt hans åsikt var det möjligt att få fullständig bekräftelse och avkodning av mekanismen för vattenminne endast på molekylär nivå.
Det vetenskapliga samfundets nihilistiska inställning till studiet av intramolekylära interaktioner i vatten bör dock inte bara förklaras av vätebindningens korta livslängd utan också av deras ofattbara mångfald. Föreställ dig hur många kombinationer av sådana bindningar som kan erhållas om ens en vattenmolekyl har fyra centra för bildandet av vätebindningar. Dimeren kommer att ha sex av dem, trimeren kommer redan att ha åtta, och efterföljande molekyler kan ansluta till vilket som helst av dessa centra för bildandet av vätebindningar. Därför har valet av associationsväg för vattenmolekyler alltid varit ett allvarligt hinder i studier av dess strukturella tillstånd.
Förhållandet mellan vattnets struktur och minne lägger omedelbart en bro från molekylära begrepp till de slutsatser som är nödvändiga för det vetenskapliga belägget för bioenergiterapi, men denna väg visade sig vara lång och mödosam, vilket i princip är karakteristiskt för all seriös vetenskaplig forskning.

5. AVKODNING AV VATTENS STRUKTURELLA TILLSTÅND.

5-1. Bildande av stabila medarbetare.
Vattenmolekyl Resultaten av en detaljerad studie av sekvensen av elementära händelser i vatten visade sig vara fantastiska. Vatten dök upp inför forskarna i form av ett strikt ordnat, helt deterministiskt system. Å ena sidan motsäger detta övervägande från statistisk termodynamiks position, å andra sidan var det attraktivt på grund av det fulla övervägandet av de kemiska processerna för komplexbildning i en vattenhaltig miljö, utan vilken användningen av statistiska lagar i kaoset av interagerande molekyler verkar felaktig.
Vad var den heuristiska lösningen på detta till synes komplexa, förvirrande och svårlösta problem även i princip? Det verkar som om det bara finns en omständighet, utan att ta hänsyn till vilken det är praktiskt taget omöjligt att känna till de elementära principerna för kemisk kinetik för att uppnå en harmonisk ordning för att konstruera associerade vattenmolekyler. Om i geometrin för att konstruera associerade strukturer uppträder med centra för bildandet av vätebindningar som ligger i samma plan, så består konstanterna för intermolekylär interaktion mellan dem inte av individuella jämviktskonstanter för var och en av vätebindningarna, utan är deras produkt.
Eftersom den här frasen låter lite mer vetenskaplig än den borde vara för en populärvetenskaplig presentation, låt oss försöka förenkla förståelsen av innebörden av det som sades. När två molekyler bildar en associat kallas förhållandet mellan koncentrationen av associatet och produkten av koncentrationerna av de ursprungliga molekylerna för jämviktskonstanten. För vattenmolekyler vid rumstemperatur är denna konstant i storleksordningen 10 l/mol. Om vi ​​föreställer oss två mer komplexa associationer, som till exempel har sex centra för bildandet av vätebindningar i samma plan, som kan interagera med en liknande komplementär sexa bara på en gång, då kommer motsvarande jämviktskonstant mellan dem att vara lika med en miljon. Varför är detta viktigt att veta?
Faktum är att neoplasmens stabilitet och följaktligen dess livslängd i detta fall kommer att öka med ungefär sex storleksordningar. En sådan kraftfull ökning av livslängden betyder att det finns ett fundamentalt möjligt sätt att kraftigt stabilisera de associerade som uppstår i vatten, vilket kvalitativt förändrar positionen för avvisning av positionen om den grundläggande möjligheten för den långsiktiga existensen av en uppsättning vattenmolekyler sammankopplade med vätebindningar.
En sådan ståndpunkt i det här fallet borde nog kallas helt enkelt analfabet.
Låt oss försöka ta hänsyn till ovanstående överväganden när vi konstruerar strukturella formationer från vattenmolekyler. Och det skulle vara ännu bättre om, vid val av modeller, ständigt kända kemisk-kinetiska koncept finns för att harmonisera och korrigera det förmodade och det faktiska, eftersom att ta hänsyn till dem nödvändigtvis måste föra de förmodade formationerna närmare de som faktiskt existerar.
Låt oss börja från allra första början, det vill säga från en vattenmolekyl (Fig. 1). Två väteatomer och två ensamma syreelektroner är de fyra centra för vätebindning. Eftersom det inte finns någon anledning att peka ut någon av dem bör vi i detta fall anta att bildandet av en vätebindning är lika troligt i någon av de fyra riktningarna nära den tetraedriska. Det är sant att det är nödvändigt att omedelbart uppmärksamma en enkel men mycket viktig omständighet. Väteatomen i den aktuella vattenmolekylen kommer att interagera med den ensamma elektronen i syreatomen i en av de närmande vattenmolekylerna, och den ensamma elektronen i den aktuella vattenmolekylen kommer följaktligen att interagera med väteatomen i en annan av de närmande vattenmolekylerna. Sådana interaktioner bör kallas komplementära.
En vattenmolekyls bindning för dess omgivande centrum för vätebildningen till fullo fyra vattenmolekylerFem-molekylär associateModell av en vattenförening med 57 molekylerNaturligtvis kan den förmodade symmetriska miljön för en vattenmolekyl till och fyra till (Fig. 2) existera under extremt kort tid. Men centran för bildandet av vätebindningar i var och en av de fyra yttre molekylerna, av vilka det finns tre kvar för varje, är inte sämre vad gäller sannolikheten för interaktion än de redan reagerade centran, och vattenmolekyler kan också kopplas till dem någon gång (fig. 3). En sådan sjuttonmolekylär formation kan naturligtvis bara föreställas hypotetiskt på grund av dess kortvariga existens, men geometrin för det ömsesidiga arrangemanget av vätebindningar i en vinkel nära tetraedrisk och femhörnig vinkel ger oväntat en chans att öka livslängden för dess existens på grund av bildandet av sex fem-4 led samtidigt. (Fig formation på en gång). Enligt kemisk-kinetiska begrepp verkar i det här fallet en "smärta" av flödet av medarbetare till en längre tillvaro vara smal i koncentration. Ökningen i livslängd uppstår på grund av fördjupningen av den potentiella energibrunnen där alla 17 molekyler finns, omedelbart med en mängd som motsvarar sex energier av vätebindningsbildning. Men det viktigaste är inte ens detta, utan neoplasmens framväxande geometri. Samma arrangemang av sex centra för vätebindningsbildning uppträder i ett plan, som, under förutsättning av komplementaritet, är redo att "kollaps" med en liknande formation på grund av den miljonte interaktionskonstanten.
Supertetraeder av fem kvanta= "Quantum" motiverar sitt namn med det faktum att med dess uppkomst blir processen av "kollaps" med en miljondels konstant den enda och viktigaste processen för ytterligare association. Faktum är att de fyra planen i tetraedern (fig. 5) återigen innehåller sex centra av vätebindningsbildning i varje och "flödet" av associerade föreningar blir en stor "ström" med två riktningar (fig. 6 och fig. 7). Fem- och sexkvantformationer bildas: en supertetraeder i form av en fyruddig "stjärna" (fig. 6) och en sorts sexstrålad "snöflinga" (fig. 7). Vetenskapligt är det mer korrekt att kalla dessa formationer fraktioner, eftersom de därefter registrerades med högpresterande vätskekromatografi i form av fraktioner.
"Strömmen" av bildning och "strömning" av associerade slutar inte där, utan tvärtom intensifieras kraftigt på grund av den oväntade bildningen av ett enda plan med tre plan av interagerande "kvanta" och uppträdandet i detta plan i var och en av fraktionerna av redan arton centra av vätebindningsbildning (fig. 6 och efter en konstant interaktion med 10) artonde makten. En långlivad "flod" av asocyter uppträder med en livstid som är arton storleksordningar högre än livslängden för tidigare formationer. Sådana medarbetare kan spilla ut i ett helt "hav", och i det här fallet bör vattnet förvandlas till en gel. Lyckligtvis hände detta inte, eftersom växelverkan mellan två femkvantfraktioner och en sexkvantfraktion bland långlivade associerade bildar en geometrisk figur (fig. 8), som kan representeras som en rombisk kub med en kant på 2,9 nm och en spetsig vinkel på 60 grader av bindning, där det redan fanns 4 vätecentrum på varje yta (fig. bildning, vilket var orsaken till den slutliga stabiliseringen av denna typ av associerade företag [10].
Kombination av ett sex- och tvåbråktalsfem-kvantumselement in i vattnetDet kommer förmodligen att verka konstigt att det finns en så kraftig ökning av antalet vattenmolekyler och då kan antalet "kvanta" i associerade plötsligt upphöra abrupt. Svaret visade sig vara extremt enkelt. Sannolikheten för komplementär interaktion på en gång med sex, sedan arton och nu tjugofyra centra för bildning av vätebindningar minskade snabbt på grund av en kraftig ökning av antalet kombinationer som måste sorteras ut för att "snubbla på" en komplementär kombination. Därför kompenserades en så kraftig ökning av bindningskonstanten vid dessa centra av en lika kraftig minskning av sannolikheten för komplementär interaktion. På nivån av tjugofyra centra upphörde vätebindningen.
Detta bekräftas av en analys av det allmänna associationsschemat för vätebindningar, från vilket följer en enkel formel [8] som begränsar antalet enheter i en associering som erhålls genom någon typ av vätebindningsbildning - en, sex, arton och slutligen tjugofyra:
Кр Mo = m (m+l)/2
är den konstanta typen av vätebindning ,Кri är den konstanta typen av vätebindning.
Mo är koncentrationen av associerade föreningar av en given typ, m är antalet enheter av denna typ av vätebindningsbildning.
Värdet på m, när det beräknas noggrant, blir ganska bestämt för varje typ av association, för de första 57, för den andra antingen 5 eller 6, för den tredje kombinerade 3 och för den fjärde betydligt mindre än en, d.v.s. visar omöjligheten av ytterligare komplexbildning via vätebindningar.
Sålunda visar sig en rombisk kub med 16 kvanta eller 912 vattenmolekyler vara ett stabilt strukturellt element i vattenmiljön, vilket bekräftades av protonmagnetiska resonansmetoder [7,8], högpresterande vätskekromatografi [9], optisk spektroskopi] analysmetoder och processer som åtföljs av experiment och processer [10].
Låt oss överväga vad det innebär att säga att hela vattenmiljön består av strukturella element.
5-2. Ett strukturellt element istället för en vattenmolekyl
En sådan rubrik kan chocka vilken fysikalisk kemist som helst. Inkräkta på "det heligaste", det vill säga på grundval av förekomsten av den vanligaste och mest vitala vätskan av vattenmolekyler - är inte detta hädelse? Naturligtvis hädelse och dessutom för närvarande det mest nödvändiga för att förstå vattnets kemiska, biologiska och fysiologiska roll. För kemin räddar ett sådant uttalande om att ersätta vattnets molekylära bas med ett strukturellt element, som i molekylvikt är nästan tre storleksordningar större än en vattenmolekyl, oss omedelbart från motsättningen mellan det faktum att den enligt vattenmolekylens kemiska egenskaper borde ha funnits vid rumstemperatur och i själva verket i form av en vattengas i form av en vattengas, välbehövlig vätska. En betydande ökning av vikten av den molekylära basen, eller, mer korrekt, den elementära basen, löser perfekt denna motsägelse.
För första gången i biologin uppträder proportionaliteten mellan makromolekyler och vattenhaltiga strukturer, vilket bidrar till övervägandet av den vattenhaltiga miljöns aktiva roll i intracellulära processer, vilket undanröjer tidigare idéer om det som ett passivt lösningsmedel.
För fysiologi finns det en grundläggande möjlighet att förklara olika substrat- och fälteffekter på blodets biokemiska sammansättning genom förändringar i vattenkomponentens strukturella tillstånd.
Det strukturella elementet har ett antal extremt viktiga egenskaper som gör det möjligt att förklara välkända men ändå oförklarliga fenomen. Först och främst pratar vi om magnetisk behandling av vatten, som har gjort det möjligt att under en relativt lång tid bli av med beläggningar i pannor, vilket förhindrar deras explosioner när något "hål" bildas i ett tjockt lager av fjäll, till exempel på grund av att även en liten bit av detta lager har fallit. Det finns inget magnetiskt i vatten förutom protonens magnetiska moment. Försök att förklara påverkan av magnetfältet genom effekten på ett visst samarbete av protonsnurr gav ingenting på grund av den statistiska karaktären av riktningarna för spinnen i olika vattenmolekyler. Skematisk representation av områdena med positiva och negativa laddningar i vattenstrukturenft" stalignable="ft" gränsvärde="0" strukturella element har på sina ytor delvis laddade syre- och väteatomer, och när det roterar runt tyngdpunkten är negativt laddade syre 1,09 ångström närmare centrum än positivt laddade väten (fig. 10). Men detta betyder att området av cirkeln som beskrivs av rörelsen av positiva laddningar är mindre än arean av cirkeln som beskrivs av rörelsen av negativa laddningar. Deras skillnad bestämmer elementets okompenserade magnetiska moment, vilket omedelbart eliminerar problemet med att missförstå effekten av ett magnetfält på vatten.
Den nästan fullständiga frånvaron av vätebindningar mellan strukturella element gör att de kan betraktas som om de är suspenderade i ett Coulomb-fält, vilket säkerställer deras extrema labilitet och följaktligen höga känslighet för verkan av ett externt magnetfält.
Ömsesidig justering av element i deras arrangemang till orienteringen av individuella strukturella element med maximala värden av magnetiska moment ändrade under påverkan av ett magnetfält leder till en allmän förändring i vattnets strukturella tillstånd.
Följaktligen reduceras effekten av det elektriska fältet inte bara till det direkta inflytandet på vattenmolekylernas dipoler, vilket med största sannolikhet inte kommer att förändra vattnets strukturella tillstånd på grund av den statistiska karaktären av fördelningen av dipolernas riktning i olika molekyler, utan också till en mer signifikant interaktion med makrodipolerna av strukturella element.
Precis som i fallet med ett magnetiskt fält leder den ömsesidiga justeringen av elementen i deras arrangemang till orienteringen av makrodipolerna hos enskilda strukturella element som förändrats under påverkan av det elektriska fältet med de maximala värdena för deras dipolmoment till en allmän förändring i vattnets strukturella tillstånd.
De angivna verkningsmekanismerna för elektriska och magnetiska fält gör det möjligt att i grunden förklara effekten av eventuella elektromagnetiska svängningar på vatten.
Eftersom laddningsfördelningen på varje yta är ganska varierande - två till tjugofjärde potensen, då när molekyler av något ämne med en viss laddningsfördelning på ytan kommer in i vatten, kommer det alltid att finnas en yta på det strukturella elementet på vilket det kommer att finnas en motsvarande komplementär laddningsfördelning, vilket kommer att leda till lösligheten av ämnet. Detta förklarar den nästan universella lösligheten av många ämnen i vatten.
Upptäckten av ett stabilt strukturellt element motsäger alltså inte manifestationen av vattnets fysiska egenskaper, utan hjälper tvärtom till och med att förstå orsaken till olika faktorers inverkan på vattnets tillstånd. Nivån av stabila strukturella element med en strikt ordnad tetraedrisk konfiguration av centra för bildandet av vätebindningar av de ingående vattenmolekylerna utgör grunden för det efterföljande övervägandet av makrostrukturen i vattenmiljön.
5-3. Från strukturelement till vattencell.
Mångfalden av laddningsmönster på ytorna av strukturella element tillåter oss att antyda arten av deras efterföljande interaktioner. I verkligheten är varje element omgivet av andra laddningsstrukturella element med ett ömsesidigt laddningsstrukturellt komplement (1). att ansiktena med okompenserade kommer att interagera med första laddningar, eftersom det av 24 centra för bildning av vätebindningar inte alltid kommer att finnas exakt 12 syreatomer och följaktligen 12 väteatomer på varje sida. Då bör vi förvänta oss interaktionen av de så kallade matrispolariserade ytorna, när en allmänt laddningsneutral yta har rumsligt separerade grupper av laddningar med olika tecken. Möjligheten för en sorts laddningskomplementär interaktion uppstår när den ömsesidiga orienteringen av matrispolariserade ytor av grupper av laddningar motsatta laddningar inträffar och följaktligen deras stabilisering på grund av interaktionsenergin hos motsatta laddningar. Vidare, med fullständig kompensation av sådana laddade platser på ytorna, kan laddningar dyka upp på kvarvarande laterala centra för bildandet av vätebindningar som inte är involverade i bildandet av det strukturella elementet [11].
Denna hypotetiska ordning av efterföljande interaktioner av strukturella element ger ett viktigt uttalande om deras antal, på något sätt relaterat till den kompletta variationen av laddningsmönster på ansikten. I detta avseende visade det sig vara intressant att jämföra de beräknade volymerna av sådana grenrör och de experimentellt bestämda storlekarna av vissa isolerade uppsättningar, mycket lika celler, som är något urskiljbara på ett faskontrastmikroskop.
Den observerade halvmikronstorleken hos cellerna sammanfaller ganska exakt med storleken på volymen som upptas av antalet strukturella element av alla typer. Med hänsyn till erfarenheten av den tidigare konstruktionen av ett unikt geometriskt stabilt strukturelement, kan det antas att, trots den labila stabila naturen hos efterföljande formationer, en viss determinism av deras konstruktion fortfarande bör observeras. Att hitta experimentell bekräftelse på förekomsten av olika strukturella nivåer av cellen i detta fall är mycket svårare. Därför erhölls idén om cellstrukturen som föreslagits nedan, först och främst genom att noggrant beräkna alla kombinationer som är nödvändiga för att kompensera först för de laddade ytorna och sedan för de matrispolariserade ytorna. Den experimentella bekräftelsen som erhölls i slutet av våra studier av cellmodellen härledd från beräkningarna och det förvånansvärt exakta sammanträffandet (upp till 0,2%) av antalet strukturella element som beräknats och faktiskt är involverade i bildandet av cellen gör att vi kan erbjuda en fullständig bild av cellens strukturella tillstånd.
Fortsättning följer....
När du använder material krävs en hyperlänk till.
En märklig formulering av frågan om vad som verkar vara det vanligaste och mest utbredda ämnet i världen, vandrar ändå från en bok om vatten till en annan med samma mål – att intrigera läsaren. Det verkar för dig som att du vet något om vatten, men i själva verket finns det något mystiskt och okänt i det, som du inte ens är medveten om...
< Tillbaka till listan